Jack

 

                    Jack  1984  – 2009
                    Ceylon – Lansiär

 

                                                        

 

Jack – En vacker herre med en blick som gjorde att man smälte som smör.

Vår allra bästa vän fick somna in. Efter hög feber och ett bakben som svällde till trippel storlek. Penicillin med ingen verkan och en livsgnista som försvann. Det var ett tufft beslut.
Att vi skulle få ha honom så länge som vi fick (7 år) var det nog ingen som trodde. Men han har haft härliga och roliga år.
Nu är han tillsammans med Turbo och Max, två andra fina vänner.

Mia, Emelie och Theres.

Ni som ridigt på ridskolan längre än 8 år vet vem Jack var, han har varit på foder hos Mia Ekenberg, vår tidigare webmaster.

Lite historia
Jack är född 1984 e Ceylon-Lansiär, och kommer från Småland. Han var hingst tills han var över fem år eftersom man trodde att han skulle kunna användas i avel och med det faktum att han var så snäll.

Nu hade inte Jack så välutvecklade gångarter så man valde att kastrera honom.

Jack var uppstallad i ett stall mellan Bro och Kungsängen.

Och den dåvarande ägaren red flera dagar i veckan för Nina Bengtsson, elev till Louise Nathorst, som hjälpte henne otroligt mycket. Jack hade aldrig tävlat så kraven var inte allt för höga då dom startade i sin första tävlig ute i Gustavsberg våren 93, men dom kom tvåa och hade hur kul som helst.

De tävlade upp till LA med flera placeringar. Vi sidan av tränade Nina honom för högre klasser och startade honom ett par gånger nationellt med god kritik och framtidsutsikter. På grunda av ändrade förutsättningar, så fick denna ägare sälja honom (vilket var ganska så tufft).

Jack såldes vidare och skulle tränas med juniorlandslaget i dressyr Fågelbro.
Han var uppstallad utanför Gustavsberg. Vad som hände här, vet jag inte.

Därefter hamnade i alla fall Jack på Vendelsö Ridskola. En jättebebis som inte riktigt visste hur han skulle umgås med sin nya flock. Dom första åren gick ganska bra, men efter ett par år började det märkas han inte passade som ridskolehäst. (De ska klara av att ha olika ryttare flera gånger om dagen, och ha lite mer motor än vad jack har).
Inte på det sättet att han blev ilsken eller kastade av folk, utan han ställde helt sonika upp sig på medellinjen och stod sedan där, medan ryttaren slet sitt hår för att få honom att gå framåt.

Några lyckades med lite övertalning och då fick man se vad han egentligen kunde.

Men att få Jack på lektion och inte veta hur man skulle rida honom, var ganska frustrerande för många. Och instruktörerna insåg att såhär kan ingen få ut någonting.

Vi (Fam.Ekenberg) blev upp över öronen kära i Jack, och visst hade vi också våra problem med honom på lektionerna, men vi var några av dom få som kom överens med honom. Den var ingen idé att bli förbannad, men däremot envis. För det är just vad Jack är.

När ridskolan började fundera på att inte ha honom kvar, blev våra hjärtan förkrossade.

Men vi hade en sån tur. Ridskolechefen hade sett hur bra vi kom överens med honom och att vi red honom ”ganska” bra. Och som i en Kitty bok, så fick vi ta honom på foder.

Den 1 juni 2001 hämtade vi Jack (vilken drömdag) och gick med honom till hans nya stall alldeles i närheten. Men bytte stall då vi fick chans till en utebox, nästgårds på Forsen, Där träffar han Castillo och dom blir vänner för livet.

Han hann placera sig både som tvåa och trea i dom små hopptävlingar vi var med i, han lärde sig aldrig riktigt när han skulle ta avstamp, men tekniken var inte den bästa och han fick mycket beröm av dåvarande tränare, han älskade att hoppa. Jag hoppade 1,10 med honom utan problem. Men aldrig en tävling på dessa höjder, vi skulle bara ha kul. Jack fick alla dom år med oss till 99% rida ute i skogar och mark. Busa, raka och bada, också en favorit då vi snudd inte han få av honom utrustningen innan han plaskade ner. Alla kunde umgås med honom även hästrädda och småbarn. Lyckan när vi kom ridande förbi Ridskolan var när 10 småbarn stod runt omkring och klappade på honom, då njöt han. Och var det lördag, så fick han alltid något gott av Charlotte Synnerholm.

Vi har flygit av honom var sin gång under alla dessa år, helt harmlöst. Och vi har bara skrattat. Jag blev nockad en gång och fick hjärnskakning, men det var det värt för han hade precis blivit longerad och var hur duktig som helst. När vi släppte honom i något ridhus, så bralla han som en liten unghäst och benen stod åt alla håll, då satt hjärtat i halsgroppen på mig. Och hur vacker var han inte när han blåste upp sig och blev ”hingstig” .

 

//MiaEkenberg

 

 

 

 

 

Upphovsrätt © 2020 | Audioman av Catch Themes