Baldacci

Baldacci 1997 – 2015

En häst som betytt mycket för mig och inte minst min ridutveckling har nyligen tagits bort. Oavsett om det ”bara var en ridskolehäst” så har han som individ varit betydelserik för mig, inte minst innan jag hade foderhäst och ridskolehästarna var de hästar jag alls hade tillgång till.

Jag minns när du var ny. Baldacci och Lando, de nya hästarna. Båda fux. Nu är ni båda i hästhimlen. Alla ville förstås rida och bli skötare på båda, men kanske främst den ljusa med stora vita tecken, inklusive jag. Det var du. Och jag fick rida dig. Inte nog med det, så var jag den första i min ridgrupp som fick rida dig. Du var också den första hästen jag lyckades rida i form, som var det viktigaste man visste då. Jag kände mig som en prinsessa. Jag var 12 år. Du var den bästa jag visste och jag drömde om att någon gång köpa dig.

Mamma började rida på Vendelsö också, och hon blev lika kär i dig som jag var (men kanske mer realistisk än jag när det gällde drömmar och förhoppningar). Pappa fick rida privatlektion en gång och fick då äran att tillägna den tillsammans med dig, och till och med han, som annars nästan uteslutande bara gillar islandshästar, blev förtjust. Jag hade slutat rida på ridskolan och skaffat foderponny, men tog mammas lektioner ibland när hon inte kunde. De gånger jag blev tilldelad dig var ren lycka.

Så älskvärd, så underbar. Med säkerhet mångas favorit. En stor förlust och sorg för många. Men nu har du inte ont längre. Jag vet var du är. Nu är du hemma på riktigt. Vi ses, vackra fux.

// text av Rebecca Söderpalm

Upphovsrätt © 2020 | Audioman av Catch Themes